Om den nedslående biljettförsäljningen till endagsfestivalen var något annat, att stänga Stora scenen och flytta alla föreställningar till tält. Till exempel befann sig Redaktörer i ett täckt rum som inte har akustiken från en belägrad bunker, eftersom det är i sådana salar som allmänhetens favoriter i vårt land brukar spela. efter dem största hits show för två år sedan på Sportpaley fick vi en sorts förkortad version av den där setlistan på Hear Hear, komplett med tre redan släppta låtar från deras sjunde album DM som kommer att publiceras nästa månad. Bandet passade skickligt på att tillkännage en show på Forest National i oktober.

Under ett olycksbådande rött ljus startade “Heart Attack” showen. Tillsammans med andra nya låtar “Karma Climb” och “Kiss” var de de minst intressanta ögonblicken i showen. “Ingen kommer någonsin att älska dig mer än mig” jeremieerde, sångaren Tom Smith, en text som den belgiska allmänheten fick sjunga med med en hand på hjärtat. De gamla låtarna “Race Rats” och “Papillon” dök upp mycket tidigare för att lätta upp stämningen i showen. Kyssande händer, konvulsiva danssteg och dramatiska ansiktsuttryck: Smith har inte glömt hur han spelar sina fans under de senaste två åren.

Mittdelen av showen sjönk lite, liksom Liam Gallagher och Pixie. Frankenstein, The Journal, Climbing Karma, Violence, No Harm: de levde i princip på samma pompösa syntar och svängande trummor. Till och med mer än öronproppar kom solglasögon väl till pass denna kväll för britternas lysande ljusshow, även om de denna gång tack och lov lämnade sina eldkastare hemma. Istället placerades ett litet podium i mitten av scenen, där Smith upprepade gånger visade det nödvändiga patoset och riktade en närbildskamera mot hans svettiga, röd-blå upplysta ansikte.

Efter så mycket new wave och synthrock var följande gitarrlåtar från de första åren lite malplacerade, som att titta på ett band med två ansikten på jobbet. Å ena sidan behöver redaktörer fortfarande låtar som “An End Has a Beginning”, “Blood” eller på senare tid “Smokers Outside the Hospital Doors” och “Munich” för att få publiken att hoppa. Å andra sidan märker man att bandet sedan gitarristen Chris Urbanovichs avgång för tio år sedan har avvikit långt från originalsoundet. Det bästa exemplet på detta är “There is no sound but the wind”, som blev odödlig 2010 tack vare ett pianoframträdande på Werchter. På Hear Hear släppte bandet en studioversion av Violence, även om det inte gjorde ögonblicket mindre känslosamt.

Under festivalens sista uppsättning råder det ingen brist på kapitulation från bandet och fansen. För närvarande står Editors högt på listan, men om inte det här nya albumet innehåller några nya hits eller publikfavoriter, blir den rubrikstatusen sakta svårare att försvara.

Redaktörer på kanalen Hör Hör, 14/8